"Den lärande eleven"

Ja då var vid denna kurs slutskede. När jag befann mig i startgropen fanns en fundering inom mig vem denna kurs riktade sig mot. Var det mina framtida elever? Hur jag som lärare skulle hitta vägar att motivera dem i sitt lärande? Väcka en lust att jaga kunskap? Är det jag som är den lärande eleven kanske?
Nu, när jag då genomfört denna kurs känner jag att mina funderingar ännu är obesvarade. Det finns även fler oklarheter. Visst har jag fått med mig mycket värdefull kunskap och vägledning inför mitt framtida arbete som lärare via kurslitteraturen men ändå känner jag att jag gått miste om lika mycket, om inte mer, kunskaper som finns att finna i litteraturen på grund av total förvirring. Jag har inte fått med mig vad det är jag ska ta till mig. Kursen har ett innehåll av krav på krav på krav som ständigt förändras. Detta har lett till att min egen motivering sjunkit så mycket. Att ställa en fråga har oftast lett till 3 nya obesvarade frågor. Jag har egentligen ett driv inom mig att jaga kunskaper, ett sug på att lära. Just nu har detta suddats ut en del. Jag vet att jag kommer att hitta dit igen men jag kan erkänna en sorg över att inte kunna glädjas mer åt denna kurs som jag egentligen tror hade kunnat vara så värdefull.
Det jag främst får med mig till 100% iallafall är hur jag INTE ska gå tillväga i min egen motivering av framtida elever att jaga kunskaper. Förklaring, feedback och enkelhet. Litteraturen tar jag också den med mig för den kommer jag hitta användning för.
Lycka till allihop nu med att bli de bästa lärare vi kan bli.

Ledare eller sportfåne?

Lärandet sker i ett socialt sammanhang (det sociokulturella perspektivet). Vi blir influerade av människorna som finns i omgivningen, på samma sätt som vi influerar dem. I alla typer av grupper sker processer som styr över lärandet.

Alla individer i ett socialt sammanhang tar på sig olika roller. Det kan vara en roll som individen tagit på sig själv och det kan vara en roll som individen blivit tilldelad av sin omgivning. Denna rollfördelning sker oftast per automatik.. Vanliga roller (som jag tror att de flesta klasser har) är: Ledaren, Ledarens förlängda arm, Plugghästen, Den snygga, Den smarta, Pajasen, Sportfånen m f l. Kommer det en ny person till klassen kan rollerna förändras.


Exempel: En stökig kille, som vi kan kalla Olle orsakade många konflikter i sin tidigare klass. När han började i en ny klass (med bra atmosfär) spred Olle sin negativa inställning till de nya klasskamraterna. Killarna såg upp till honom och ville vara med på hans upptåg. Tjejerna tyckte att han var jobbig men på samma gång snygg och intressant. Många elever betedde sig illa för att få bekräftelse av Olle, som nu tagit ledarrollen i klassen.


Det är lätt att det skapas grupptryck inom en klass/grupp. Vilket kan vara positivt eller negativt. Exemplet ovan är ett exempel på negativt grupptryck. Medan ett positivt grupptryck ger högre motivation, lust och arbetsglädje som smittar av sig. Konflikter uppstår i alla typer av grupper, Piaget menar att konflikter i grupp är viktigt för lärandet (det kognitiva perspektivet). Läraren har till uppgift att upptäcka och lösa konflikter som uppstår i skolan.


Har du varit med om någon rollkonflikt? Berätta!

”Mindre snack – mer räkneverkstad”

Detta är rubriken till en artikel i tidskriften Skolvärlden (http://skolvarlden.se/artiklar/mindre-snack-mer-rakneverkstad). Kort handlar den om hur matematikundervisningen har övergått från att handla om att räkna matematik till att istället handla om hur man ska uttrycka sig när man pratar om matematiken, något som vi måste ändra på för att kunna höja resultaten i matematik. Visst är kommunikationen kring matten viktig, men inte viktigare än själva räknandet.

En del i problemet kan nog vara att många har fel inställning till matten. Många har redan i förväg bestämt sig för att matte är svårt och tråkigt. Jag har själv alltid tyckt att matte är det roligaste som finns även om det kan komma lite knepigare problem ibland. Ännu bättre blev det när jag började gymnasiet och fick en mattelärare som tycker att matte är lika fantastiskt som jag tycker. Hon sa alltid att matte är vackert. Hennes inställning smittade av sig på resten av klassen och alla började inse att matte inte behöver vara så farligt.

Jag vill på samma sätt få min inställning till matten att smitta av sig på mina framtida elever. Jag vill också lyfta in att matten är viktig och användbar, det är så mycket mer än bara uppgifter i en bok.

Hur tänker ni kring dagens matematikundervisning? Hur tänker ni när det handlar om inställningen till olika skolämnen? Det behöver ju inte bara handla om matte. Hur tror ni att det går att påverka eleverna inställning?

Delaktighet och ett tematiskt arbetssätt

Som grund för hela temadagen ligger flera ämnens kursplaner och eleverna har redan under hösten fått läsa om Vikingarna i Historia vilket gör att de går in i temadagen med tidigare kunskaper om vikingatiden. Under historian har eleverna gjort så väl muntliga som skriftliga prov för att mäta kunskapsnivån. Efter temadagen kontrolleras elevernas förmåga att koppla de olika ämnena till vikingatiden utifrån deras egna presentationer och quiz. 

I planeringen av temadagen har all litteratur från kursen samt tidigare gruppuppgifter och föreläsningar tagits i beaktning. Vi har diskuterat och tolkat litteraturen för att komma fram till planeringen av dagen utifrån olika lärandeperspektiv. 

Slutligen vill vi poängtera att alla bilder i filmen är tagna utav oss själva i Grupp 5. 

Blogga under tvång

Jag ser vitsen med att blogga, jag förstår tanken med att sätta ord på sina tankar. Jag förstår hur det kan utveckla skrivandet hos mina framtida elever. Jag ser även hur det kan minska avståndet till föräldrarna och göra de mer engagerade.

Dock ser jag även brister. Att blogga under tvång. Att blogga för att någon annan vill när tankarna kanske inte alls är på det de borde eller där de förväntas vara. Att få total skrivkramp och bloggtorka. Att faktiskt ha huvudet fullt av perspektiv, teorier och utmanande undervisning men ändå inte kunna få ner något på pränt. Att ha tankarna på uppsats och filminspelning men känna pressen att blogga.

För mig blir det inte inspirerande utan enbart som att jag sitter med tvångströjan på. Jag vill heller inte bli för privat i bloggen, är inte alls bekväm med vetskapen om att mina framtida elever och deras föräldrar en dag kan hitta den här bloggen om tio år och ifrågasätta mig, mina tankar och min kompetens. För det är ju lite så nätet fungerar - det som står där går sällan att få bort, det kan redan ha hunnit spridas och rivit upp sår. Jag kan kanske inte alls stå för det jag skriver nu om tio år, ska jag då verkligen behöva riskera att möta det i framtiden?

Är det inte så för barn också, att de ska få välja själva? Som det är nu väljer deras vårdnadshavare om de får synas eller medverka på internet, vem frågar barnen? Om barnet inte vill vara aktiv på internet oavsett om det är på bild, film eller som skribent i en blogg vad har hen för valmöjligheter?

Är de digitala verktygen i skolan verkligen enbart av godo? Kan tvånget skapa en låsning istället för att fungera utvecklande och inspirerande? För vems skull bloggar elever egentligen, är det för att läraren ska kunna visa upp att de faktiskt använder digitala verktyg eller är det på elevernas villkor utifrån deras intressen utifrån de mål som finns?

Jag ser även fördelar absolut, men just nu valde jag att fokusera på det negativa för det är just där jag står precis nu - om en timme ser det kanske annorlunda ut och det är just det jag vill poängtera, jag nu eller jag snart - vem är jag egentligen och gör jag mig själv rättvis just nu?

Du duger som du är

Om man ska vara helt ärlig så är det inte många som kan vara så elaka som barn egentligen kan vara. Detta gör att det blir svårt för en del barn att faktiskt vara sig själva i en skolmiljö. Varför? Jo för att de oftast är uppfostrade i världen "så gör inte en kille" eller "nä det passar inte för en tjej" eller "nä, killar kan inte ha rosa". Det normativa i samhället som säger HUR vi ska vara, HUR vi ska bete oss, HUR vi ska klä oss. 

Ja visst har vi kommit långt i arbetet mot detta men det är fortfarande lång väg att gå. Till stor del handlar mobbning om just detta att vi skiljer oss från mängden och det är inte bra. Varför ska inte allas vår unika egenart vara den som styr istället för samhällets normer? Vi är inte våra kläder, vårat hår, våra skor, vår väska, vår hatt eller krona, vi är alla vi och vi duger precis som vi är. 

Laga Ni Äta Vi - en seriestripp

Visst är det bra med ramsor för att komma ihåg saker. Jag har flera exempel från just den här läraren som jag hade på mellanstadiet. Ramsor som du kan väcka mig mitt i natten och fråga mig om och jag kommer rabbla de som ett rinnande vatten. Flera av dem är användbara och fyller sin funktion eftersom de logiskt följer en ordning som är vedertagen, planeterna från solen räknat är MeVeJoMaJuSatUrNePlutt medan jag faktiskt fortfarande inte vet vilken av de halländska åarna det är som ligger längst söder ut eller norr heller för den delen. 

Intentionerna att vi skulle lära oss var goda men det känns som att vår lärare inte nådde hela vägen fram. Nottingham (2013) pratar om flera olika utgångspunkter, vad hade min lärare på mellanstadiet kunnat göra annorlunda? Hade våra kunskaper kunnat fördjupats på något sätt, hur i så fall?