”Mindre snack – mer räkneverkstad”

Detta är rubriken till en artikel i tidskriften Skolvärlden (http://skolvarlden.se/artiklar/mindre-snack-mer-rakneverkstad). Kort handlar den om hur matematikundervisningen har övergått från att handla om att räkna matematik till att istället handla om hur man ska uttrycka sig när man pratar om matematiken, något som vi måste ändra på för att kunna höja resultaten i matematik. Visst är kommunikationen kring matten viktig, men inte viktigare än själva räknandet.

En del i problemet kan nog vara att många har fel inställning till matten. Många har redan i förväg bestämt sig för att matte är svårt och tråkigt. Jag har själv alltid tyckt att matte är det roligaste som finns även om det kan komma lite knepigare problem ibland. Ännu bättre blev det när jag började gymnasiet och fick en mattelärare som tycker att matte är lika fantastiskt som jag tycker. Hon sa alltid att matte är vackert. Hennes inställning smittade av sig på resten av klassen och alla började inse att matte inte behöver vara så farligt.

Jag vill på samma sätt få min inställning till matten att smitta av sig på mina framtida elever. Jag vill också lyfta in att matten är viktig och användbar, det är så mycket mer än bara uppgifter i en bok.

Hur tänker ni kring dagens matematikundervisning? Hur tänker ni när det handlar om inställningen till olika skolämnen? Det behöver ju inte bara handla om matte. Hur tror ni att det går att påverka eleverna inställning?

Delaktighet och ett tematiskt arbetssätt

Som grund för hela temadagen ligger flera ämnens kursplaner och eleverna har redan under hösten fått läsa om Vikingarna i Historia vilket gör att de går in i temadagen med tidigare kunskaper om vikingatiden. Under historian har eleverna gjort så väl muntliga som skriftliga prov för att mäta kunskapsnivån. Efter temadagen kontrolleras elevernas förmåga att koppla de olika ämnena till vikingatiden utifrån deras egna presentationer och quiz. 

I planeringen av temadagen har all litteratur från kursen samt tidigare gruppuppgifter och föreläsningar tagits i beaktning. Vi har diskuterat och tolkat litteraturen för att komma fram till planeringen av dagen utifrån olika lärandeperspektiv. 

Slutligen vill vi poängtera att alla bilder i filmen är tagna utav oss själva i Grupp 5. 

Blogga under tvång

Jag ser vitsen med att blogga, jag förstår tanken med att sätta ord på sina tankar. Jag förstår hur det kan utveckla skrivandet hos mina framtida elever. Jag ser även hur det kan minska avståndet till föräldrarna och göra de mer engagerade.

Dock ser jag även brister. Att blogga under tvång. Att blogga för att någon annan vill när tankarna kanske inte alls är på det de borde eller där de förväntas vara. Att få total skrivkramp och bloggtorka. Att faktiskt ha huvudet fullt av perspektiv, teorier och utmanande undervisning men ändå inte kunna få ner något på pränt. Att ha tankarna på uppsats och filminspelning men känna pressen att blogga.

För mig blir det inte inspirerande utan enbart som att jag sitter med tvångströjan på. Jag vill heller inte bli för privat i bloggen, är inte alls bekväm med vetskapen om att mina framtida elever och deras föräldrar en dag kan hitta den här bloggen om tio år och ifrågasätta mig, mina tankar och min kompetens. För det är ju lite så nätet fungerar - det som står där går sällan att få bort, det kan redan ha hunnit spridas och rivit upp sår. Jag kan kanske inte alls stå för det jag skriver nu om tio år, ska jag då verkligen behöva riskera att möta det i framtiden?

Är det inte så för barn också, att de ska få välja själva? Som det är nu väljer deras vårdnadshavare om de får synas eller medverka på internet, vem frågar barnen? Om barnet inte vill vara aktiv på internet oavsett om det är på bild, film eller som skribent i en blogg vad har hen för valmöjligheter?

Är de digitala verktygen i skolan verkligen enbart av godo? Kan tvånget skapa en låsning istället för att fungera utvecklande och inspirerande? För vems skull bloggar elever egentligen, är det för att läraren ska kunna visa upp att de faktiskt använder digitala verktyg eller är det på elevernas villkor utifrån deras intressen utifrån de mål som finns?

Jag ser även fördelar absolut, men just nu valde jag att fokusera på det negativa för det är just där jag står precis nu - om en timme ser det kanske annorlunda ut och det är just det jag vill poängtera, jag nu eller jag snart - vem är jag egentligen och gör jag mig själv rättvis just nu?

Du duger som du är

Om man ska vara helt ärlig så är det inte många som kan vara så elaka som barn egentligen kan vara. Detta gör att det blir svårt för en del barn att faktiskt vara sig själva i en skolmiljö. Varför? Jo för att de oftast är uppfostrade i världen "så gör inte en kille" eller "nä det passar inte för en tjej" eller "nä, killar kan inte ha rosa". Det normativa i samhället som säger HUR vi ska vara, HUR vi ska bete oss, HUR vi ska klä oss. 

Ja visst har vi kommit långt i arbetet mot detta men det är fortfarande lång väg att gå. Till stor del handlar mobbning om just detta att vi skiljer oss från mängden och det är inte bra. Varför ska inte allas vår unika egenart vara den som styr istället för samhällets normer? Vi är inte våra kläder, vårat hår, våra skor, vår väska, vår hatt eller krona, vi är alla vi och vi duger precis som vi är. 

Laga Ni Äta Vi - en seriestripp

Visst är det bra med ramsor för att komma ihåg saker. Jag har flera exempel från just den här läraren som jag hade på mellanstadiet. Ramsor som du kan väcka mig mitt i natten och fråga mig om och jag kommer rabbla de som ett rinnande vatten. Flera av dem är användbara och fyller sin funktion eftersom de logiskt följer en ordning som är vedertagen, planeterna från solen räknat är MeVeJoMaJuSatUrNePlutt medan jag faktiskt fortfarande inte vet vilken av de halländska åarna det är som ligger längst söder ut eller norr heller för den delen. 

Intentionerna att vi skulle lära oss var goda men det känns som att vår lärare inte nådde hela vägen fram. Nottingham (2013) pratar om flera olika utgångspunkter, vad hade min lärare på mellanstadiet kunnat göra annorlunda? Hade våra kunskaper kunnat fördjupats på något sätt, hur i så fall?

Stjärnornas krig

 

Här kan man tydligt se det sociokulturella perspektivet: läraren ställer frågor (leder dialogen), lyssnar och låter eleverna tänka och reflektera. Anders i denna seriestripp hänger inte riktigt med i dialogen, men när läraren spinner vidare på Anders intresse blir Anders eld och lågor. Vilket leder till att klasskamraten Per lär sig något nytt. Lärandet sker här i ett socialt sammanhang.

Går det att koppla fler perspektiv till seriestrippen?

Referens:
Phillips, D. C. & Soltis, J. F. (2014). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur


SO-läraren och glasburken

Under min skoltid har jag varit som Bella, i tid och väntat på andra som kommit för sent av en miljon olika anledningar. När min klass kom upp på högstadiet och det hade gått några veckor in på terminen började vår SO-lärare tröttna på klassens dåliga beteende. Många kom för sent och många använde sina mobiler under lektionstid. Så hon kom på en idé. Hon tog med en stor glasburk och torkade bruna bönor. För varje elev som kom i tid och som lämnade in sin mobil direkt och utan tjafs fick klassen en böna i burken. När vi fyllt den skulle alla få fika. Jag tror också att det var så att bönor togs bort för varje elev som kom för sent och som tjafsade om mobilen, men jag kommer inte riktigt ihåg. Om det var den bästa lösningen på problemet kan jag inte säga, men fler kom i tid och vi fick mer gjort på lektionerna.  

Det här ser jag som ett tydligt exempel på behaviorism. Genom att ge en positiv eller negativ förstärkning (lägga /ta ur bönor) av beteendet (komma i tid) ökade förekomsten av det "rätta" beteendet. När vi sedan fick belöningen (fika) ökade motivationen till att komma i tid ännu mer eftersom alla ville få belöningen igen. Detta kan även kopplas till Skinners teori om att inlärningen går fortare om belöningen inte ges varje gång.

Hur tänker ni? Har ni några andra lösningar på problemet? Eller kan ni koppla några andra perspektiv till situationen?



Referenser:
Säljö, R.  (2014). Den lärande människan - teoretiska traditioner. I U.P. Lundgren, R. Säljö, & C. Liberg, (Red.), Lärande, skola, bildning: grundbok för lärare (s.251-309). Stockholm: Natur & Kultur

Phillips, D. C. & Soltis, J. F. (2014). Perspektiv på lärande. Lund: Studentlitteratur

Elevers självförtroende..

Självförtroendet är en jätteviktig förutsättning för det livslånga lärandet. Men vad innebär självförtroende? Självförtroende för mig är att känna att jag duger och bli sedd för den jag är, men också att våga testa nya saker och våga misslyckas!

I dagens samhälle ska du vara smart, smal, snygg, trendig och ha många vänner. Media har en stor påverkan...

Hur kan jag som lärare stärka elevers självförtroende? Kanske genom att skapa engagemang, arbetsglöd och delaktighet. Jag anser att man ska utgå från elevernas intressen, det de kan, och spinna vidare på det. Eleverna blir mer engagerade när det är något de har intresse för. Det är även viktigt att uppmärksamma alla individer, uppmuntra och ge positiv feedback. En idé är att alla elever har en skrivbok där de varje dag fyller i sina styrkor, vad de gjort bra under dagen.
Elever med bra självförtroende syns mycket tydligare i en grupp än de som har dåligt självförtroende. Ska undervisningen anpassas efter elever som har ett dåligt självförtroende? Vad tycker ni? Kom ihåg, ni duger som ni är!

Se denna film där 50 personer svarar på en fråga om att förändra en sak på kroppen:

https://www.youtube.com/watch?v=f0tEcxLDDd4

Hjärtat smälter när barnen kommer in!

Språk? Vad räknas som språk?

Hur talar vi egentligen? Vilka medel använder vi? Vad är det som räknas som språk? Min tolkning är att allt vi gör i vardagen är ett form av språk och detta är något vi anpassar efter situationer som uppstår. Från det att vi är små, redan i fosterstadiet faktiskt kan vi skönja ett språk. Fostrets språk blir i detta att sparka och snurra. Redan i fosterstadiet kan vi skilja på tonlägen utanför magen. När vi sedan gjort vår entré in i denna värld så börjar våra sinnen ta emot och reflektera, om än på ett "enkelt" vis, över det som händer runt omkring oss. I länken nedan följer ett exempel på detta. Still Face Expriments, ett experiment utfört av Dr Edvard Tronik där vi tydligt kan se hur kort tid som behövs för att barnet börjar känna olustkänslor gentemot omvärlden. Jag tror ingen av oss som ser detta förblir oberörda. För mig personligen så blev det ett uppvaknande. Jag får en klump i magen varje gång jag ser detta. Då inte runt just mitt egna beteende. Det jag ser är alla vuxna med sina mobiler. Barnet använder sitt språk men får ingen respons. I klippet handlar det om 2 minuter. Barnets strävan efter bekräftelse genom kroppsrörelser, mimande, ord. Språkutveckling.

I Nilsson&Hwang kan man läsa att om du tittar på ett barn när han/hon kommunicerar med sin omgivning att han/hon anpassar sitt språk utefter mottagaren. redan i tidig ålder.

Detta får mig att fundera, hur viktigt är då inte vårat beteende i klassrummet? Ska vi se klassen som en grupp elever på 22 st eller ska vi se klassen bestående av Olle, Liam, Tilde, Linnea, Olivia, Frans o.s.v? Genom att uppmärksamma barnen med namn bekräftar vi dem. I lärande skola bildning, kap. 6 kan vi läsa att en grund är att kunskap växer i takt med ökat intresse. För att klara av vardagens alla små och stora problem, situationer så måste vi använda oss av sådant som hjälper oss igenom dessa. Detta är kunskap. Kunskap är något vi bland annat tillgodoser oss genom att blanda teori och praktik. hur vi använder oss av alla språk påverkar våra elever. språket finns i allt och barnens språkutveckling är upp till oss att uppmuntra.




https://www.youtube.com/watch?v=apzXGEbZht0

Referenser:

• Hwang, P. & Nilsson, B. (2011). Utvecklingspsykologi. (3., rev. utg.) Stockholm: Natur och kultur.
• Lundgren, U.P., Säljö, R. & Liberg, C. (red.) (2014). Lärande, skola, bildning: [grundbok för lärare]. (3., [rev. och uppdaterade] utg.) Stockholm: Natur & kultur.