Kriget är slut skildrar Morgan Allings uppväxt genom konkreta situationer och känslor som lämnar en klump i magen när boken är utläst. Det är barn som honom vi kommer att möta i våra klassrum. Alla med sitt eget bagage och sin berättelse, en del säkerligen även långt råare och värre än Morgans. Det skrämmer mig.
Det jag är mest rädd för är att missa de här barnen. Att falla in i något fack där jag inte ser varje enskild individ för den de är eller kunna skapa det förtroendet mina elever behöver ha för mig för att jag ska lära känna dem. Att tro att en elev måste vara på ett visst sätt för att ha det tufft hemma. Här känner jag att Morgans berättelse har gett mig en bredare syn, en ökad förståelse till vilka kameleonter dessa barn kan komma att bli, för att de måste.
Jag känner även en oro för hur annorlunda samhället ser ut idag mot för 10-15 eller 20 år sedan. Vi lever i ett samhälle med långt fler dolda former av förtryck av barn och unga än tidigare. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle där många unga inte lever lika fritt som vi anser är rimligt utifrån vårt samhälles normer och värderingar. Många flickor riskerar att giftas bort mot sin vilja trots att det enligt Svensk lag är förbjudet, det är också en form av förtryck hemifrån. Hur ska vi upptäcka dem och hur ska vi hjälpa dem?
Vi lever i ett komplexare samhälle med andra svårigheter och hinder än tidigare vilket också kan få oss att anta att det är fler elever som är i behov av vårt stöd, och vår hjälp. Vidare kan vi anta att alla dessa barn är olika utifrån inte bara sina utseenden och bagage utan även utifrån sin förmåga att anpassa sig i olika sociala kontexter vilket kan göra dem svårare att upptäcka.
En fara tror jag även är att låta föräldrarnas röst väga tyngre än barnets. Jag vet exempel på just unga flickor som varit rädda för att giftas bort och uttryckt det varpå skolan kallat in till möte med föräldrarna, de flickorna kom aldrig tillbaka mer. Jag anser att vi i första hand måste våga lyssna till barnen och även om vi ska samverka med hemmen våga stå upp mot föräldrar, ställa krav och tydligt visa hur vi sätter barnets bästa först. Det kan ses som självklart och borde vara men samtidigt verkar det ibland vara det svåra, vad och hur tänker ni? Vad är er största oro? Hur ser ni på er roll som barnens röst gentemot vårdnadshavare?
Johanna
SvaraRaderaDet är mycket allvar i din text. Och konfrontationer kan inte undvikas, ej heller konflikter. Och motsättningar finns. Men grundinställningen "för" och "med" och "tillsammans" är oftast att föredra. Och min största oro är nog att vi blir för oroliga. I sprickorna tränger ljuset in. Oron är den spricka som visar vägen till möjligheterna. Alltså ser jag min roll som "både barnets och vårdnadshavarens röst i det gemensamma samtalet för barnets bästa. Ungefär så.../stefan
Visst är det så som du beskriver det, jag håller också med om att oro kan vara den största boven men att mer kunskap behövs inom flera olika områden för att stilla sin oro, lite som att kunskap föder makt. Kunskap kanske även stillar oron eftersom man är medveten om problemen - eller är jag ute och cyklar?
RaderaHur tänker du när vårdnadshavarnas röst inte är det bästa för barnet?
Det beror på. Men en ofta användbar fråga i fostranssammanhang är den här: Hur tro du det blir för Kalle/Stina/din moster/din kompis/... om du säger/gör så där? Man uppmanar den andre att sätta sig in i den tredjes situation. Det är ett vanligt terapeutiskt förhållningssätt...
RaderaMycket svåra och viktiga saker som du tar upp. Jag skulle dock tänka från det andra hållet att det kanske är den största utmaningen att se dessa individer för vilka de är. Detta för att vända din fråga till något mer positivt men samtidigt förstår jag att den där oron påverkar en själv som lärare men samtidigt kan man som lärare inte gå runt och oroa sig för att man inte kanske ser allt för det kommer hända vare sig man vill eller inte och man är ju bara människa man kommer missa saker. Detta med vårdnadshavare kontra barnets röst så anser jag att det är viktigt att kunna se det från båda hållen vilket är svårt minst sagt. Intressant att du tar upp det här och det är viktigt att det diskuteras för att utveckla sitt eget perspektiv
SvaraRaderaVisst är det så att en oro inte får ta över. Jag tänker att när vårdnadshavarens röst inte är det bästa för barnet - då måste vi som lärare jobba för barnets bästa - hur ska vi stå upp för barnets bästa i dessa konflikter?
Radera"Att stå upp för barnets bästa" betyder alltsomoftast att tillsammans med föräldrar och andra inblandade ta reda på och komma överens om vad som möjligen kan vara det bästa. Ofta är det nog så att "det bästa" liksom inte ligger där ute någonstans och väntar på att bli upp-plockat utan måste skapas i ett gemensamt arbete...
RaderaBra skrivet och starka frågor man behöver ta ställning till. Lärare har ett jättestort ansvar gentemot alla elever men tyvärr så är det lätt för föräldrar att flytta sina barn om religionen de utövar ifrågasätts som hände i fallet ovan. Det är ändå av stor vikt att alla elever känner stöd och trygghet i skolan och att de har förtroende för sina lärare och det kräver ett stort engagemang, stå på elevernas sida, sen kan man ju tyvärr inte påverka hur föräldrarna reagerar vid en konfrontation och diskussion.
SvaraRaderaBarn är ju väldigt bra på att dölja sina känslor, jag har själv en dotter på 14 år här hemma som haft problem med mobbning i många år men frågar man henne hur hon mår så är svaret alltid "bra". Har man en liten bakgrundsinformation om eleverna så tror jag att man som lärare har lättare för att ha förståelse för elevernas beteende.
Jag vet inte om detta var något svar på någon fråga men lite funderingar kring det hela iallafall :)
//Sara
Det Marcus säger är väldigt viktigt. Det är och kommer vara svårt att uppfatta allt. Man kan inte läsa andra människors tankar och förstå hur alla egentligen mår. Särskilt i dessa svåra fall, där barn hamnat fel. Det är många som inte vill visa sig svaga, och som i Morgan Allings fall gör allt för att inte tappa masken. Men det är kanske ett tecken på att något är fel, och de utåtagerande eleverna är kanske de som oftast behöver hjälp.
SvaraRaderaAngående detta med att elevers talan inte kommer fram uppkommer nog oftare än vad vi tror. Det är synd att Sverige ska vara att bra och utvecklat land inom jämställdhet och utbildning. Men så kanske inte är fallet. Vi har mycket att arbeta med, och kommer nog alltid att ha. T.ex. att följa FN's barnkonvention och faktiskt låta alla barn få höras. Tror faktiskt inte att liknande barn som hamnat i samma situation som Morgan och hans bror blir tillfrågade särskilt mycket, utan man hör sig för hemma med vårdnadshavarna om hur läget är. Det blir problematiskt, och barnen blir allt mindre. Det är som du säger, Cecilia, att föräldrarnas röst väger tyngre än barnets.
Tungt och viktigt ämne du går in på!
/Julia Böjeryd
Bra skrivet! Det är svårt som lärare att veta vad barnen har för olika hemmiljöer. Det viktiga är nog att vi som lärare agerar utifrån hur barnen är i skolmiljön och ser dem utifrån hur de beter sig i skolan sen agerar därifrån. Alla är vi olika och det går tyvärr inte att ändra på en individs beteende. Att se varje individ för vem den är tror jag är det viktigaste och visa barnen att alla är lika värda oavsett bakgrund.
SvaraRaderaSom föregående har skrivit går det ej att påverka föräldrarnas syn. Samhället som du skriver har ändrat sig väldigt mycket. Så länge föräldrarna tillåts att gifta bort sina barn kan vi inte göra så mycket åt saken. Det är Sverige som land som måste agera i den frågan och sätta stopp för det.
/Evelina Bergman
Jag håller med om att det kan vara riktigt svårt att upptäcka hur barn egentligen har det hemma. Om det händer saker bakom stängda dörrar som ingen människa egentligen får lov att få reda på. Det viktigaste som lärare är att skapa ett förtroende och visa sig som en god förebild. Även att visa stort intresse och engagemang i eleverna och deras liv utan att döma och utan att pressa på, då kommer det komma fram historier som man sen får ta ställning till hur man skall gå vidare med. Vi är där för att vara ett stöd, skilja på rätt och fel och ge barnen mod att stå upp för sig själva.
SvaraRadera